Den här veckan har jag fått höra tråkiga hästnyheter från många håll. Det är ju fölningstider och det är inte alltid att det går så bra och blir så roligt som man hade tänkt och trott. Det vet vi ju här på gården av egna erfarenheter. Tyvärr har den här veckan bara innehållit dåliga fölnyheter. Jag vet nu tre fölningar den här veckan som slutat med att både sto och föl dött. Verkligen jättetråkigt, fram för allt för ägarna förstås! Det är sånt som gör att man faktiskt funderar på om man överhuvudtaget ska hålla på med avel. Själva förlorade vi ju ett sto för snart två år sedan. Nu var det inte relaterat precis till själva fölningen - hennes fölunge hann bli 2,5 månad - men det var inte mindre jobbigt för det. Tursamt nog hade vi ett annat sto med föl som ställde upp som extramamma och det fungerade bra med mjölk i hink.
För någon vecka sedan pratade jag med en stor uppfödare som hållit på i många år och har väldigt många hästar och ett antal föl varje år. "Men, sa hon, lika roligt som det är med varje ny fölunge, lika tråkigt är det när något går fel". Har man många fölungar per år så kommer det nästan alltid att vara någon fölunge som inte klarar sig och något sto som inte heller överlever. Det är något man måste ha med i beräkningen när man bestämmer sig för att betäcka sitt sto. Det är inte faktiskt inte så ovanligt att det händer något i samband med fölningen. Och inte nog med att det är mycket känslor inblandat i ett föl, det handlar ju också om pengar, ibland ganska mycket pengar. Sedan finns det ju förstås också ston som fölar 15-20 gånger i sitt liv helt utan problem.
Här funderar vi fortfarande över nästa års fölningar. Men vi kommer nog att betäcka Felixia som det ser ut nu. Trots alla tveksamheter och trots alla tidigare bekymmer.
Pernilla
